För mig känns den ton som Sture Linnér håller i Herodotos – den förste globalisten något uppskruvad: jag erkänner villigt att Herodotos insats rent intellektuellt är fantastisk, och hans opartiskhet nästan än mer så, men för mig framstår han inte riktigt som varandes av det enorma format Linnér framhåller: en hel del av det han berättar om är faktiskt direkt tråkigt, och även om han också drar några fantastiska rövarhistorier med god effekt så är det svårt att riktigt tänka på honom som en helt genomtänkt skribent.

Nåväl, det Linnér främst är ute efter är att presentera det lilla vi vet om Herodotos själv, lite om bakgrunden till det han skrev, och framför allt, vad han skrev: man får alltså hela hans Historia i ett sammandrag, vilket egentligen är ungefär lika trivsamt som att läsa originalet, även om ett par av de bättre passagerna uteblir. Diverse moderna teorier om Herodotos metoder och syften meddelas också, ehuru mest sker i förbigående. På baksidan sägs också att syftet inte är att ge någon djuplodande bild av verket, så då får väl detta accepteras, även om lite mer sådant hade varit välkommet.

Herodotos blandar vin med vatten, och något liknande får väl sägas om Linnér, även om blandningen kanske är något svagare: det finns förvisso mycket att hämta, men kanske mest för de som inte redan är bekanta med Herodotos. Den som redan läst honom lämnas något underväldigad. ( )