Historia är ett vitt och brett ämne, nuförtiden långt ifrån enbart syftande till att producera berättelser om kungar och krig. Detta visas i hög grad av På Klios fält, med undertitel Essäer om historisk forskning och historieskrivning. Det är säkrast att redan nu göra ett förtydligande: det där med »forskning« och »historieskrivning« bör förstås i ganska snäv mening; essäerna tycks alla ha tillkommit som en följd av att Harrison läst ett eller två verk och diskuterar dessa, med visst filosoferande över historievetenskapen inslängt mot slutet.

De flesta av de diskuterade verken förefaller ha kommit från pressarna alldeles före denna boks utgivning, och har alltså sisådär tio-femton år på nacken. Först bör väl sägas att jag inte har något emot genren som sådan: flera av Frans G Bengtssons bästa essäer har tillkommit på detta vis. Ändå känner jag mig inte helt nöjd med denna samling, eftersom den blir lite för mycket av ofruktsam hybrid. Harrison förefaller vara postmodernistiskt anstruken i så måtto att han ständigt är beredd att diskutera de tolkningsramar som historiker använder, även om det aldrig urartar till meningslös relativisering – en av essäerna är ett angrepp på just den typ av apologetik som kan bli resultatet om en biografförfattare kommer sitt subjekt för nära och börjar urskulda denne med meningar som »tidens sed« och liknande. I vilket fall så var jag fullt beredd på detta, förväntade mig och såg rentav fram mot det: här skulle läsas om historiker bör gå till väga och vilka falluckor de har att undvika, ett upplägg som i mitt tycke har potential. Denna sida finns förvisso med, men måste ofta maka på sig för direkt redovisande av vilka resultat som presenteras i ett visst verk. Detta är inte heller illa, och vissa av de resultat som presenteras, som det om stereotypen av den elaka svärmodern och huruvida den motsvarade verkligheten, är intressanta att ta del av. Annat är dock tämligen tråkigt för icke-intresserade, såsom huruvida Caesars och Augustus ersättande av republik med kejsardöme var en följd av ett tidigare skifte i den romerska kulturen. Detta stycke lider gravt av att det framställs abstrakt, utan någon som helst konkretion att stödja sig på.

I stort kan man alltså karakterisera boken som bestående av dels intressanta stycken konkret historia, dels likaledes intressant resonerande kring sådan, dels en del tämligen ointressant redogörelse för vissa historiska riktningar. Dick Harrisons prosa räcker helt enkelt inte till för att man skall vilja lyssna till allt vad han kan tänkas skriva om, och tillsammans med en tendens att ibland komma med kritik som känns en smula inskränkt – ungefär »varför tar författaren inte upp det här området (som jag råkat forska på)?« Boken har sina klara förtjänster, men jag skulle hellre sett att det fokuserat mindre på just de böcker han läst och mer på endera allmänt historieberättande eller Harrisons syn på historikerns yrke. ( )