Thomas De Quincey stod i alla fall en tid på vänskaplig fot med Coleridge, och de båda har på olika sätt fört in opiumruset i litteraturens finrum: Coleridge genom att låta sin diktning påverkas av det, och De Quincey genom att tolka det på prosa: hans största framgång, som tyvärr inte gav honom några större intäkter förrän mot slutet av hans oväntat långa liv, var En engelsk opieätares bekännelser, vilken inför utgivandet av hans samlade verk kompletterades med den endast till en dryg fjärdedel avslutade Suspira de profundis; dessa har samlats tillsammans med diverse utkast och ett väl tilltaget förord i en volym från Alastors förlag. Till den samlade utgåvan utökades bekännelserna kraftigt, men det är den ursprungliga versionen som här upptagits, liksom de delar av suckarna ut djupen som publicerades på andra håll.

För den som av diverse florerande sammanfattningar väntar sig en skildring av rusets fröjder och ruelse väntar en överraskning: De Quincey ägnar minst lika mycket möda åt att skildra sin barndom och ungdom, förlusten av en älskad syster, tiden på olika internat, rymningen och vandrandet i Wales innan han flydde till London och gav sig i lag med en gatflicka som han tappade kontakten med. Allt detta skedde innan han första gången lät opiet döva smärtorna. När han så gör det läggs större retorisk möda på att hylla drogens sinnesförändrande egenskaper, hur den skärper intellektet och låter bekymren fly utan att göra en förryckt likt alkoholen. När han senare kommer in på dess biverkningar, hur han drabbades av mardrömmar och vanföreställningar, så ger dessa ett långt ifrån lika starkt intryck, även om man förstår att han verkligen önskat ge upp missbruket men flera gånger misslyckats.

Delar av texterna verkar ha föga med missbruk att göra: låt gå för att De Quincey själv ansåg att hans uppväxt på något sätt kunde användas för att bättre förstå hur han drabbats, men andra delar verkar snarare lämpad för predikan på snart sagt vilket tema som helst, kletigt sentimentalt prosa om olycksdrabbade kvinnor eller en beskrivning av en sorts sorgens furier. Även om stilen oftast är utmärkt, så undrar man ändå vad syftet är med sådana passager, och undrar om inte författaren helt förlorat syftet med texten ur sikte till förmån för skrivprocessen. ( )