Av de tre av Carl von Linnés reseskildringar jag hittills läst är den från den öländska resan klart tråkigast: mest för att den innehåller sådana mängder av beskrivningar av djur och växter som endast förses med latinska namn och som därför är helt oigenkännliga, varför man tycker att den redaktör som istället för att översätta de beskrivningar som ursprungligen var på latin isället skar bort dem gott kunde tagit bort en del på svenska också.

Förvisso finns det ett par bra episoder även här: Linnés förtrytelse över svårigheten att ta sig ut till Blå jungfrun, som får honom att nästan beklaga de »trollpackor« som skall samlas där på skärtorsdagarna, hans upptäckt av hur trädens årsringar kan användas som klimatregister, och hans tillägg efter att ha upptäckt hur bönderna på Öland använder vrakgods för att pryda sina hem – »Inga förtretligare spektakel kunna upptäckas för dem, som resa på norra trakten av Öland, och därifrån ärna sig till sjöss, att förtro sig det osäkra havet.« – är alla förträffliga ting, men de räcker inte för att rädda en 150-sidors skildring, när annars det utrymme som blir kvar efter att nya arter skall skildras mest används för att skildra växtfärgeri.

Den som vill följa i Linnei fotspår gör bäst att välja ett annat landskap än Öland för en sådan resa. ( )