Johanna Nilsson

Jag heter Janis och du kanske tycker att jag är galen som gör allt det här, men det är jag inte, jag är bara ledsen, så ledsen man kan vara som människa, och så är jag arg på Emelie, för att hon gjorde det där hemska, för att hon svek. Fast jag tänker ibland att det var jag som svek henne. Är det därför hon spökar för mig?

Nu har jag stulit min brorsas bil. Jag är sjutton år och har inget körkort, men det struntar jag i, för jag måste norrut, bara norrut, för att hitta det ultimata som jag och Emelie sa att vi skulle hitta tillsammans. Och så ska jag sörja tills ingen sorg finns kvar och det vill jag göra ifred!… (mehr)

Trots sitt nätta format är det här en av de första böckerna på länge som jag inte orkat läsa ut. Efter ungefär 40 sidor gav jag upp. Egentligen är det nog inte själva berättelsen i sig som det är fel på, karaktärerna däremot lyfter inte från sidorna och blir tredimensionella karaktärer som man kan känna med och för. Detta trots att boken är skriven i första person och med ett enkelt språk som skulle kunna vara huvudpersonens.

Sammanfattningsvis inte en bok som jag fastnade för.… (mehr)